Kvällen då allt gick fel

Han ringde helt plöstligt, och hennes hjärta slog dubbelslag. Det visade sig att han behövde en tjänst. Självklart, sade hon, och lånade ut det han behövde. Sedan for han iväg, rakt ut ur den tryckta stämningen, och hon stod ensam kvar. Kvar med alla ord som fortfarande inte blivit sagda, kvar med vetskapen att det inte spelade någon roll om de någonsin blev det. Han lekte med henne, och hon fortsatte hoppas.

Torktumlaren fungerade inte som den skulle. När hon bäddade med fuktiga lakan mindes hon alla de gånger hon bäddat för att han skulle komma, städat och tänt ljus, tänkt sig en underbar kväll. Det blev sällan som hon tänkt, men de gånger det blev det vägde upp allt. Nu var hennes vackra rum ostädat och äckligt och tomt, precis som hennes inre. Saker blev fortfarande aldrig som hon tänkt sig.

Dagen då ingenting alls förändrades

Självklart ringde hon honom mitt på dagen, trots att hon lovat sig själv att inte visa att hon behövde honom. Sjävklart svarade han inte först, och det finns ingenting som skrämmer henne så mycket som när han inte svarar. Hon pratade med Ellen istället, Ellen som är hennes bästa vän och som alltid har tid att lyssna på ältandet.

Han ringde upp efter tag, undrade vad hon ville. Hon visste knappt själv vad hon ville, mer än att hon måste få ett svar på vad som egentligen hänt på natten. Hon frågade om han fortfarande tyckte att hon kunde dra åt helvete, vad det i så fall berodde på.

Nej, tyckte han, dra åt helvete behövde hon inte göra, men han var arg. Han var arg för att han hade varit full och mått dåligt, och hon hade inte varit snäll och låtit honom sova hos henne. Hon ville skrika åt honom, skrika att det var väl för fan hans eget fel att han mådde dåligt, hon kunde väl inte ta ansvar för att han var ledsen. Det var väl inte meningen att hon skulle uppbåda sympati för honom när allt detta var hans val? Istället försökte hon förklara lugnt och sansat, försökte få fram att han sårat henne, försökte få honom att förstå hur ont det gjorde när han var så oberäknelig. Han sa att de kunde höras senare.

Han ringde, senare. Hon undrade om de kunde träffas och prata. Han sa att det var onödigt, vad hade de att prata om? Vår kärlek, ville hon säga, den som uppenbarligen finns där fast du vägrar erkänna det. Hon sa det inte högt, upprepade istället det hon sagt tidigare på dagen, hoppades att han helt plötsligt skulle inse hur ont det gjort i henne. Han sa att det uppenbarligen inte fungerade att de var vänner, så vitt hon kunde förstå menade han att hon inte varit en vän där på natten, när allt det där oförståeliga hände.

Då blev hon faktiskt arg, sa att han kunde ringa tillbaka när han insett hur fel han betett sig. Han lade som vanligt på i örat på henne. Hon kunde inte visa hur ledsen hon var, hon var inte bland vänner, bara bland bekanta. Hon bet ihop istället, blev lilla fröken Duktig som lämnar alla känslor utanför.

Hon satt där bland bekanta, och undrade hur hon snabbast skulle kunna ta sig därifrån. Då kom det, SMS:et, fullt av drama som vanligt. ”Ringer du mig inte nu tar jag det som att vi skiter i varandra”. Hon svarade, sa att hon inte kunde ringa, men skulle göra det så snart hon kunde.

När hon ringde upp sa han inte så mycket, undrade vad hon gjorde, berättade vad han hade gjort. Hon tackade för att han bett om ursäkt för natten. Sa att hon var glad att han förstod att det var stor skillnad på att vara vänner och att sova hos varandra. Det hon inte sa högt var att ursäkten var den sämsta hon hört, och att hon inte alls var säker på att han förstod skillnaden. Han sa att de kanske skulle ses på klubben imorgon. Han lade i alla fall inte på i örat på henne.

Natten som följde

Hon hade äntligen lyckats somna när han ringde. Mitt i natten när hon skulle upp och jobba, ringde han för att han ville komma till henne och sova. Han ringde trots allt hon sagt, trots alla gånger hon bett honom att inte säga att han älskar henne eller göra något för att få henne att tro att han vill ha tillbaka henne.

Hade de fortfarande varit tillsammans hade hon gått upp och väntat på honom, struntat i att hon redan somnat och snart skulle gå upp, för att han skulle slippa må dåligt och vara full själv. Även fast han kastat bort det de haft ville hon fortfarande att han skulle komma, för bara tanken på att han ville vara nära henne gjorde henne själaglad.

Men hon sa nej, det var nog inte en så bra idé, de kunde väl höras imorgon istället? Och han sa ”Visst, hörs sen” och la på i örat på henne. Och trots att hela hennes kropp gjorde ont av att han snäst åt henne, försökte hon somna om, upprepandes för sig själv att det skulle lösa sig imorgon, han kunde inte möjligtvis bli arg för att han inte fick sova hos henne. Inte efter allt de pratat om.

Efter en halvtimmes orolig sömn vaknade hon av att det ringde igen. Hon försökte svara, men hon hann inte, och snart pep istället SMS-signalen. Han var tydligen riktigt arg, skrev att det var sista gången och att hon skulle ha ett bra liv. Hon förstod fortfarande inte vad han menade, han kunde väl inte vara arg på riktigt? Tänkte att det får vänta till imorgon, hon var för trött och han var för full för att det skulle bli någon vettig diskussion.

Men den tanken varade inte länge, hon ville så gärna få honom glad igen, ville att han skulle tycka bra om henne och inte vara arg. Så hon ringde upp, fast hon visste bättre. Och fick sig en rejäl skopa, hon var tydligen både elak och dum, hon hade sabbat allt som kunnat bli så bra, och han ville aldrig mer prata med henne. Hon kunde dra åt helvete. När hon satt där på sängen, mitt i natten och så oskyddad som man bara kan vara när man är olyckligt kär, kunde hon inte sluta fråga vad det var hon hade gjort. Men det kunde han inte svara på, allt han kunde säga var att han inte ville se henne mer.

Sedan satt hon där igen, än en gång med en tyst telefon i handen, än en gång med så mycket kvar att säga som han inte ville lyssna på. Men han svarade inte när hon ringde upp, fast hon ringde flera gånger, fast han såg att det var hon.

Så hon skickade ett SMS, för att hon ville att han skulle se det när han nyktrat till, så att han skulle förstå hur ont det gjorde när han blev så här arg på henne för ingenting. Inget elakt eller ledset, bara att hon inte skulle störa honom om det nu var det han ville, och att han kunde höra av sig om han hade lust att förklara vad det var som pågick.

För tredje gången den natten försökte hon somna, koppla bort allt som hänt och peppa sig själv med att allt bara var fyllesnack ändå, han skulle be om ursäkt när han nyktrat till, allt skulle bli bra bara hon undvek att reta upp honom mer.

Han ringde en gång till den natten, sa fler elaka saker och avslutade med att lägga på i örat på henne en sista gång. När det blivit tyst den sista gången låg hon i sängen, chockad, ledsen och arg, och kunde fortfarande inte förstå vad hon gjort fel. När hon vaknade på morgonen kom hon inte ens ihåg när hon somnat, det enda som stod fullständigt klart för henne var att hon var ännu mer ensam nu. Och hon visste fortfarande inte varför.

Kvällen då han var där fast han inte skulle

Hon mådde ganska bra när hon kom hem. Även om det först var jobbigt att se honom på klubben, minglandes som om inget hänt, kändes det bra när han gick bort från allt det vackra för att samtala med henne. Han var full och sa inget nytt, det var fortfarande samma gamla visa om att han inte orkade med de krav som ett förhållande för med sig, men han verkade förstå vad hon menade och respektera hennes önskningar om att få tid att smälta allt.

Han ville kyssa henne när hon gick, hon ville egentligen kyssa honom också, men riktigt så dum ville hon inte vara. Hon vet ju innerst inne att det är slut nu, han vill inte ha henne, och då kan han inte heller få något mer än vänskap av henne.

När hon satt uppkrupen på bänken vid busshållsplatsen och väntade på att få åka hem till den tomma sängen han inte skulle dela med henne mer kändes det ändå bra. De kanske kunde vara vänner ändå.

Hans namn var Jason, och han hade krossat hennes hjärta bara två veckor tidigare. Och där satt hon, övergiven men ändå överlycklig över att de möjligtvis skulle dela en platonisk vänskap i framtiden, kanske till och med dela lite av det de delat förut. För kärlek förvrider sinnet, och hon tänkte inte längre rationellt.